Hanna Thor

Jag vill verkligen inte vara den som är sådan nu, men jag får ofta höra att jag är glad och sprallig. Folk säger till mig, personligen, att de förundras av mig och inspireras – både nära vänner, bekanta, arbetsledare och chefer. Detta gör mig hur glad som helst! För det är så jag vill speglas utåt, för det är sådan jag är. Det är så skönt att, för det mesta, veta att rätt bild speglas av mig. Jag är en lycklig människa. Jag har förstått att det är många som tycker det är jobbigt att hålla humöret uppe, kanske framförallt nu under det mörkare halvåret. Så jag kör ett önskeinlägg då jag blivit ombedd detta. Bra start på veckan!

 

Jag har fantastiska människor runt om mig vilket är en av de absolut största och viktigaste pusselbitarna till att bli en glad, lycklig och energirik person – umgås med de som du får ut positiv energi av. Det är verkligen det som är grunden till lycka. Att umgås med rätt personer är nyckeln. Genom deras energi får du din och blir därmed den glada personen i gruppen som sedan kan sprida lyckan vidare till din nästa. Om jag under en dag, eller bara en kort stund faktiskt, umgås med en eller flera personer som är negativa, spända eller allmänt nedstämda blir jag otroligt dämpad. Då är jag långt ifrån den Hanna som många oftast möts av. Det krävs så otroligt lite för att mitt humör ska sänkas. Men vet ni vad? Då byter man miljö. Gå och prata med andra kompisar som är positiva och på bra humör, ta en promenad i korridorerna eller gå in på toaletten en stund för dig själv. Ta en paus och hitta tillbaka till din energi. För mig räcker det ibland att jag påminner mig själv om att jag har världens bästa vänner, en pojkvän som älskar mig och ett ordentligt boende. Andra dagar när jag vaknar på halvdant humör ler jag under de 10 min jag står och sminkar mig, det är väldigt effektivt! Annars funkar det alltid att scrolla lite på weheartit, där inspireras jag till max och det finns även många bra bilder med peppande citat.

 

Ja ni, vänner. Här händer det inte så mycket! Men jag kan meddela er att jag är i liv åtminstone, även om det är förbannat mycket att göra nu. Det är ju slutspurten innan studenten som dragit igång, vilket innebär en hel del slutuppgifter i flera olika ämnen och även massa jobb med studentmottagning, kortegevagn, kläder, testsminkningar inför bal och likaså gäller frisyr, även en klänning som provas var och varannan dag för att få den att passa ordentligt. Ja. Det blir inte så mycket tid över. Bland allt det här vill man träffa pojkvän, familj och vänner och har massa tider och möten inbokade. Men vet ni vad...? Jag får det att gå ihop. Jag jobbar aset av mig på kvällarna med de uppgifter som är för att någon dag emellenåt kunna göra något annat än att sitta fast med skolarbete vid datorn halva natten. Sedan, om en och en halv vecka, så står jag på kortegevagnen med min fina klass (som jag inte vill lämna!) och skriker halsen av mig av lycka. För då jäklar har man bannemej uppnått en milstolpe i livet. Studenten, fiii faaauun vad underbart. 

4 aug 2012. Vilken dag. Ren lycka! 

Tittade tillbaka i arkivet precis. För ett år sedan ganska exakt, i dagarna, mådde jag verkligen skit. Den 25 hade vi begravning för morfar som gick bort den 15 april förra året. Den våren var ett rent helvete. Visste inte var jag skulle vända mig. Hade ingen att prata med, förutom Rebecka såklart. Det var ingen annan än Rebecka som förstod mig så det var den enda jag verkligen kunde prata ut med och låta tankarna uttalas högt. Hon är en av anledningarna till att jag ens sitter och skriver här idag. Mamma snackade alltid om att jag skulle till en kurator. Jag vägrade. Varför ska jag sätta mig ner och öppna mig för en helt främmande person? Vad gör saken bättre att hen vet allt om mitt liv och vad jag gått igenom? Nej, det fanns inte på kartan för mig. Det finns det inte idag heller. 

 

Denna vår känner jag mig så himla mycket starkare. Trots två svåra och jobbiga bortgångar det senaste året har jag repat mig och står faktiskt ganska stabilt idag. Jag har underbara människor omkring mig och har träffat världens, utan tvekan, bästa kille – Erik. Efter fem månader med den grabben vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte träffat honom. Känns så konstigt att föreställa sig hur det var innan vi kände varandra. Känns som att jag känt honom i flera år. Skojar inte, det känns verkligen så. Hade inte kunnat vara mer bekväm och avslappnad med någon annan än just han.

 

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Jag vill nog mest bara påminna mig själv om att hur jobbigt livet än är så tar man sig framåt. Det blir bättre. Och jag vill om ytterligare ett år kunna bläddra tillbaka i arkivet och läsa om hur stark jag blivit på detta året. För då har jag nog blivit det dubbla. 

 

Och du där kära läsare! En läkare sa till mig att man aldrig får mer skit än vad man klarar av. Man tar sig alltid igenom allt. Kom alltid ihåg det, Hanna. 

 

 

Den där sorgen. Eller sorg är nog fel ord. Besvikelse, besvikelse låter bättre. Den där besvikelsen när man vill något så mycket så att det gör ont, men att responsen man får inte är tillräckligt stark. Man vill inget hellre på jorden än att få vara tillbaka i människans famn. Famnen där jag var lugn, avslappnad och lycklig. Både kropp och själ log av lycka. Under denna tid fick jag från flera håll höra att den energirika Hanna var tillbaka, efter 2011's mörker. Hon som är nästan jobbigt positiv och ler åt alla, hade dragit sig upp och stod på benen igen. Stadigt. Hon som så glatt svarade "yup, yup, yuupp" åt allt. Att hon var tillbaka berodde på honom. Han som vet hur man får mig på rätt humör, även fast han själv kanske inte är medveten om hur han gör det. Så jäkla ont gör det idag. Att en person som betyder så mycket, plötsligt väljer att i tystnad försvinna. Vad gör man nu? 

 

 

» Sätter punkt, vänder blad & går vidare «
Duktig kille!

 

Vill springa fem varv runt Jorden samtidigt som jag inte orkar resa på mig. Jag är lycklig, energirik och på topp samtidigt som rädslan om att bli sviken smyger sig ikapp. Jag vill satsa allt på skolan samtidigt som livet erbjuder så mycket annat man vill göra istället. Jag vill bort härifrån samtidigt som detta är mitt hem. Jag vill göra si och så samtidigt som andra säger att det är fel. Jag vill följa mitt hjärta samtidigt som jag inte vågar. Jag vill skita i vad alla andra säger samtidigt som jag vet att mycket av det de kommer med är nyttigt och sant. Livet är jobbigt, helt enkelt..

» And in the dead of night,
out somewhere in the sky.
The sun will always shine,
burning with hope