besviken på kärleken, som jag trodde fanns.
Den där sorgen. Eller sorg är nog fel ord. Besvikelse, besvikelse låter bättre. Den där besvikelsen när man vill något så mycket så att det gör ont, men att responsen man får inte är tillräckligt stark. Man vill inget hellre på jorden än att få vara tillbaka i människans famn. Famnen där jag var lugn, avslappnad och lycklig. Både kropp och själ log av lycka. Under denna tid fick jag från flera håll höra att den energirika Hanna var tillbaka, efter 2011's mörker. Hon som är nästan jobbigt positiv och ler åt alla, hade dragit sig upp och stod på benen igen. Stadigt. Hon som så glatt svarade "yup, yup, yuupp" åt allt. Att hon var tillbaka berodde på honom. Han som vet hur man får mig på rätt humör, även fast han själv kanske inte är medveten om hur han gör det. Så jäkla ont gör det idag. Att en person som betyder så mycket, plötsligt väljer att i tystnad försvinna. Vad gör man nu?
Kommentarer
Trackback