sextiofem.

Här sitter jag just nu, ute på balkongen med levande ljus. Funderar över livet och vad det är som ger mig kraft. Det kan vara bra att veta vad det är som gör att man är som man är och vad det är som bidrar till den bästa sidan av just ditt "jag". Då är det lättare sedan när man är nere, att lyckas ta sig upp och bli den där lyckliga och spralliga människan igen tror jag.
~
Tänker också på morfar som igår skulle ha blivit pensionär, han skulle fyllt 65 år. Men han hann aldrig det. Två månader innan sin 65:e födelsedag lämnade han oss, saknaden är enorm. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att förlora någon ur familjen då jag aldrig tidigare varit med om det. Det har varit otroligt jobbigt och svårt att ta in. Man tänker inte på att människor kan försvinna vilken dag som helst, man tänker att man har dom där föralltid och att de aldrig ska lämna en. Men så är det inte, och det har jag fått uppleva nu. Efter allt som skett det senaste har jag verkligen börjat ta vara på allt mycket mer. Varje gång jag säger hej då till Annie tänker jag att det kanske var sista gången. Jag vet att det låter hemskt, att tänka att man lever i fara. Men det är inte så grovt tänkande, som det kanske låter som. Men det hjälper mig på något sätt att ta vara på allt och alla mycket mer. Konstigt, men sant. Jag vet att min morfar har det bättre nu och att han själv ville ha det såhär, och jag vet att han ändå är med oss – fast på ett annat sätt.
~
Att få gå igenom detta gör även att jag bättre förstår mina vänner som förlorat någon, nu vet jag också hur det känns. Tänk vad stark man är som människa egentligen, att kunna handskas med så många olika känslor, och dessutom sedan på något sätt lyckas ta ett steg framåt och då vara ännu starkare än vad man varit innan. För det är ju så sant det som sägs:
det som inte dödar – det härdar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)

Webbsida:

Kommentar:

Trackback