känslan av liv.

Hittade en text som jag skrev i början av mars, då livet var helt stört. Var lycklig som jag vet inte vad i ena stunden, och i nästa låg jag i sängen och grät i timmar. I texten beskriver jag hur den känslan fick mig att känna mig levande. Idag, ungefär 1.5 månad senare, förstår jag inte riktigt hur jag tänkte...
.
.

5 MARS 2012 "Det bästa jag vet är känslan av att leva. Att känna att man kan vara både lycklig och olycklig på samma gång. Det spritter av glädje i mig samtidigt som jag vet att livet kunde vara lika mycket bättre som sämre. Man vet inte var man ska ta vägen eller vad man ska göra åt denna känsla för att bevara den. Kanske bara leva vidare? Att känna att man är en levande själ med känslor som alla kan blanda sig i ett och samma ögonblick är galet. Det är så jävla skönt. Men samtidigt vet man inte vad som är rätt att göra i den stunden. Ska man vara lycklig för sin egen skull och ta den positiva delen av känslan? Eller ska man ta den negativa delen och reflektera över varför den finns där när man samtidigt mår bättre än någonsin? Den där känslan jag får ibland som gör att jag känner mig levande är så ovanligt härlig, underbar, hemsk, lovely och fruktansvärd på samma gång. Man kan gråta i timmar av både glädje och sorg för man vet inte vilket som väger över mest. Det positiva eller negativa..? Man har en känsla i kroppen som talar om hur fuckin' amazing man mår och är överlycklig samtidigt som man är asledsen och mår piss över något annat som hänt eller påverkar en. En känsla som denna är förvirrande och oroväckande för mig, samtidigt som den är bland det bästa jag vet. Jag känner mig levande."




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)

Webbsida:

Kommentar:

Trackback