Hanna Thor

När jag tittar tillbaka på den senaste tiden av mitt liv, från september, kan jag verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå att jag står här idag, levande, på två hela ben och huvudet högt efter allt som skett. Det är så jäkla sjukt rent ut sagt. Allt som jag genomgått. Allt som jag inte delat med mig av utan bara bearbetat inom mig för att jag inte orkat berätta. Allt som hänt och allt som påverkat resten av mitt liv. Jag kan inte låta bli att säga att jag är stolt över mig själv idag. Jag är så fruktansvärt stolt över att jag gått till skolan varje dag och lett mot varenda själ jag mött, trots att krafterna varit på väg att dö ut. Ni får säga vad ni vill om detta inlägg, att jag är egoistisk, självisk eller bara modig som skriver ut att jag är stolt över mig själv. Men jag vet iaf, att jag är starkare än vad jag någonsin varit, tack vare allt som hänt. Och vet ni vad det sjukaste troligtvis är? Det är att leendet jag bär på mina läppar är helt äkta.